Befolkningen i Venjan kan inte härledas längre tillbaks än till början av 1500-talet, men bofast befolkning har sannolikt funnits i bygden något hundratal år tidigare.
Vika- och Vinäsfolket från Mora torde vara några av de första bosättarna. Namnet på platsen, skrevs på 1500-talet Wenien eller Weniann vilket kan härledas till fornsvenskans ”ven” el. ”venja” som betyder sank ängsmark, frodig betesmark, eller från vaeni [väni] van, fornsvenskans vän, huld, förhoppningsfull, då sjön var fiskrik och där fanns riklig gräsväxt med möjlighet till bete.

 

Visa från Venjan

Det finns många varianter av visan om jungfrun och ungersven som möts och munhuggs vid brunnen. De kan ha olika textbörjan, delvis olika textinnehåll och olika melodier. Visan kan till exempel börja ”Det stod en jungfru och öste vatten” eller ”Jungfrun skulle vattnet hämta”. Den numera mest spridda varianten är nog Dybecks uppteckning. Karl-Erik Forsslund publicerade samma uppteckning i Med Dalälven från hällorna till havet under titeln ”Visa från Wänjan”. Den är också känd under titeln ”Långdans från Venjan”

Vanligast hör man denna vackra melodi helt instrumentalt, ex. Orsa spelmän, Åsa Jinder. Om den sjunges är det oftast bara de två första verserna. Jag gör alla åtta verser för att få med hela historien. En jungfru hämtar vatten ur brunnen. Då kommer en ungersven ridande och ber henne bli sin käresta Flickan svarar att då måste han plocka tre rosor åt henne (underförstått är det vinter). Ungersvennen rider till en målare som målar tre rosor åt honom, och på så sätt har han uppfyllt kravet.