Taubes sånger hör till den nationella visskatten. Han besjöng den sinnliga livsglädjen, idyllen, naturen och kärleken. En impressionism i Bellmans anda är påtaglig, liksom en charmfull humor. E. T. var i hög grad också en otidsenlig klassicist i många av sina visor och hexameterdikter. Han försvarade den tidlösa, universella harmonin, ordets och tonens ursprungliga förening. 

Från början enbart betraktad som folklig trubadur blev han litterärt uppvärderad genom en essä av Lars Forssell i tidskriften Poesi 1950. Kvar står att hans dikter främst lever som visor genom ett följsamt samspel mellan ord och melodi.